Det var en sådan där dag då kaffet smakade lite extra bittert på stadshuset. Den 22 februari 2016 gick Solnas ledning runt med pannan i djupa veck och snusade på nederlagets dofter i korridorerna. Ingen hade väl egentligen trott att det skulle gå så här – att den där lilla ringen av fågelentusiaster, pensionärer med kikare och envisa naturvänner skulle stå emot de stora planerna. För i Solna byggs det, och byggs det, och när det nu skulle bli 800 nya lägenheter vid Råstasjöns strandkant så var det väl bara en tidsfråga innan grävskoporna skulle ta första tuggan.

Men så, precis när den första vårsolen anade sitt intåg, kom Mark- och Miljööverdomstolen med sitt domslut, just idag. Ett domslut som föll som en käftsmäll i mötesrummet där PowerPoint-presentationen fortfarande låg öppen på skärmen, full av visioner om urban puls och hållbarhetsslogans. Domstolen dömde – och detaljplanen ogiltigförklarades.

Snacka om David mot Goliat! Här hade stadens jätte – med våta drömmar om glittrande fasader och mäktiga byggkranar – fått se sig besegrad av en samling envisa invånare, vass, och en och annan gräsand. Det är något säregent svenskt över det där, att naturen, trots alla höga ambitioner och ritningar, ändå får sista ordet. Och någonstans bakom domstolens byråkratiska formuleringar hördes ett svagt “vi sa ju det” från strandkanten.

Vad händer nu? Tja, på Solnas stadsbyggnadskontor petar man vidare i sina planer. Men vid Råstasjön pustar andarna ut och planerar nästa fågelskådning. Under tiden får Goliat slicka såren och David tar ett dopp – i alla fall bildligt talat. För i Solna har naturen fått sista ordet, åtminstone tills vidare.

Man kan undra om någon överhuvudtaget minns varför Råstasjön blev naturreservat från början. Kanske är det så att folk tror att när skyltarna kom upp och gränserna drogs, då var saken klar, ett avklarat projekt och dags att gå vidare. Men naturen fungerar ju inte enligt kommunens tidplaner, och återhämtningen efter Arenastadens framfart går betydligt långsammare än vad någon pappersplan kan förutspå.

Nu vill vi se att det händer något på plats och att det inte bara är tomma löften och nya utredningar. Vi kan kanske tom få se lite intresse från våra politiska partier inför valet med handling efter det. Det ska inte behöva gå tio år till utan att något sker för att återställa naturen.

En enkel sak att ordna till är att se till att omrörarna som håller öppet vatten verkligen fungerar, även om det är minusgrader under lång tid. Nu verkar det vara si och så med det, och den lilla vaken blir allt mindre till sjöfåglarnas förtret.

Råstasjön har verkligen sin charm den här tiden på året, med snön som bäddar in landskapet och ger det en alldeles särskild ro. Trots kylan är det ändå full fart, folk som promenerar och skrinnare som tar sig ut på isen. Det känns som att sjön lever sitt eget liv, där både människor och djur samsas om platsen.

Extra spännande är det förstås med de omtalade gråhägrarna i sydvästra hörnet, som liksom blivit en attraktion för fågelskådare.

Men den riktiga snackisen är vattenrallen som håller sig gömd i sumpskogen på norra sidan. Att tre individer har observerats i år är lite av ett rekord, och det är alltid lika fascinerande att få syn på dem – nästan som att hitta en skatt bland vassen. Man får hålla ögonen öppna och vara tålmodig, för vattenrallen visar sig sällan för den som inte är riktigt uppmärksam.