Det var en sådan där dag då kaffet smakade lite extra bittert på stadshuset. Den 22 februari 2016 gick Solnas ledning runt med pannan i djupa veck och snusade på nederlagets dofter i korridorerna. Ingen hade väl egentligen trott att det skulle gå så här – att den där lilla ringen av fågelentusiaster, pensionärer med kikare och envisa naturvänner skulle stå emot de stora planerna. För i Solna byggs det, och byggs det, och när det nu skulle bli 800 nya lägenheter vid Råstasjöns strandkant så var det väl bara en tidsfråga innan grävskoporna skulle ta första tuggan.

Men så, precis när den första vårsolen anade sitt intåg, kom Mark- och Miljööverdomstolen med sitt domslut, just idag. Ett domslut som föll som en käftsmäll i mötesrummet där PowerPoint-presentationen fortfarande låg öppen på skärmen, full av visioner om urban puls och hållbarhetsslogans. Domstolen dömde – och detaljplanen ogiltigförklarades.

Snacka om David mot Goliat! Här hade stadens jätte – med våta drömmar om glittrande fasader och mäktiga byggkranar – fått se sig besegrad av en samling envisa invånare, vass, och en och annan gräsand. Det är något säregent svenskt över det där, att naturen, trots alla höga ambitioner och ritningar, ändå får sista ordet. Och någonstans bakom domstolens byråkratiska formuleringar hördes ett svagt “vi sa ju det” från strandkanten.

Vad händer nu? Tja, på Solnas stadsbyggnadskontor petar man vidare i sina planer. Men vid Råstasjön pustar andarna ut och planerar nästa fågelskådning. Under tiden får Goliat slicka såren och David tar ett dopp – i alla fall bildligt talat. För i Solna har naturen fått sista ordet, åtminstone tills vidare.

Man kan undra om någon överhuvudtaget minns varför Råstasjön blev naturreservat från början. Kanske är det så att folk tror att när skyltarna kom upp och gränserna drogs, då var saken klar, ett avklarat projekt och dags att gå vidare. Men naturen fungerar ju inte enligt kommunens tidplaner, och återhämtningen efter Arenastadens framfart går betydligt långsammare än vad någon pappersplan kan förutspå.

Nu vill vi se att det händer något på plats och att det inte bara är tomma löften och nya utredningar. Vi kan kanske tom få se lite intresse från våra politiska partier inför valet med handling efter det. Det ska inte behöva gå tio år till utan att något sker för att återställa naturen.

En enkel sak att ordna till är att se till att omrörarna som håller öppet vatten verkligen fungerar, även om det är minusgrader under lång tid. Nu verkar det vara si och så med det, och den lilla vaken blir allt mindre till sjöfåglarnas förtret.

Råstasjön har verkligen sin charm den här tiden på året, med snön som bäddar in landskapet och ger det en alldeles särskild ro. Trots kylan är det ändå full fart, folk som promenerar och skrinnare som tar sig ut på isen. Det känns som att sjön lever sitt eget liv, där både människor och djur samsas om platsen.

Extra spännande är det förstås med de omtalade gråhägrarna i sydvästra hörnet, som liksom blivit en attraktion för fågelskådare.

Men den riktiga snackisen är vattenrallen som håller sig gömd i sumpskogen på norra sidan. Att tre individer har observerats i år är lite av ett rekord, och det är alltid lika fascinerande att få syn på dem – nästan som att hitta en skatt bland vassen. Man får hålla ögonen öppna och vara tålmodig, för vattenrallen visar sig sällan för den som inte är riktigt uppmärksam.

Nu är det vinter igen – och som vanligt har våra tappra fåglar börjat fundera på om det verkligen var så smart att stanna kvar i Sverige när andra väljer att dra söderut. Det är som om de skulle haft bättre koll på SAS avgångstider än vi människor har på våra egna semesterplaner. Men här är de nu, och vi är här, och någon måste ju ta hand om dem. Det har blivit lite av en tradition, en svensk vinterklassiker, att oroa sig för småfåglarna.

I år har Solna verkligen gjort sitt – omröraren i sjön sattes igång i tid, med viss darr på ribban. Man kan tänka sig att kommunens vinterpersonal stod där med kaffemuggen i ena handen och ett schema i den andra, stirrande på klockan och undrande om de verkligen skulle hinna. Men, som om det vore en hockeymatch med förlängning, lyckades de! Och nu är det öppet vatten i sydvästra hörnet av sjön. Ja, där samlas både ankor och småfåglar och kanske till och med någon vintertrött pensionär för att beundra insatsen. För att inte tala om alla fotografer.

Hägrarna, de där luriga långbenta fiskarna, får sitt. De har stått och väntat som barnen på julafton – och nu är det dags: fiskbuffén är dukad. Det är nästan så att man hör dem klucka av förtjusning när de plockar dagens lunch ur matlådorna, en lyx som få kan unna sig en kall januaridag.

Men så kommer vi till den eviga frågan: vad ska man egentligen ge fåglarna att äta? Svensken älskar att mata fåglar, det har vi inom oss. Men snälla, för allas skull, lämna det vita brödet hemma! Det är ungefär lika näringsrikt som att bjuda sina gäster på luft till middag. Man kan nästan höra änderna sucka när någon kastar en brödbit: “Jaha, där kom det igen.” Kan vi inte bjuda på lite frön, nötter eller något som faktiskt gör en vinterdag lite lättare att uthärda?

Så när du står där vid sjön nästa gång, med snön knastrande under skorna och fåglarna i blickfånget, tänk på omröraren, hägrarnas glädje och brödbitarna som ingen egentligen vill ha. Och glöm inte att lite omtanke slår brödkanter med hästlängder. Det är ju ändå lite av tjusningen med svensk vinter: att bry sig, småprata med fåglarna och låta omröraren snurra i all evighet.

Vi är många som med ögon stora som tefat följer Solnas ständiga jakt på nästa stora projekt. Ena dagen är det nya, skinande byggnader med fönster så rena att fåglarna flyger in i dem, nästa dag är det breda stadsgator där el-sparkcyklarna får köra slalom mellan förvirrade pendlare. Och så förstås: idrottsstrategin! Den är så på tapeten att man snart kan tapetsera hela Friends Arena med den. Det är som ett slags OS för powerpoints och konsultbyråer, där varje dragning är viktigare än själva idrotten – eller naturen.

För just naturen, ja, den verkar ibland ha blivit kvar på ritbordet eller möjligen i någon Powerpoint-fotnot. Där, mellan all betong och asfalt, undrar man: Finns det någon strategi för det vilda gröna? Eller blir det som vanligt: ”Vi planterar två träd framför kommunhuset och hugger ner trettio i skogsdungen bakom gymnasiet.” Det är ju ändå tanken som räknas, inte sant?

Man kan föreställa sig hur Solnas stadsplanerare sitter i sina möten: ”Vi borde satsa på en ny aktivitetspark!” föreslår någon. ”Bra idé, men kan vi lägga den ovanpå ett parkeringshus? Vi har ju ändå inte plats för träd.” Allt medan rådjuren i Bergshamra och ekorrarna vid Råstasjön tyst kliar sig i pälsen och undrar när nästa riktiga strategimöte för deras framtid ska hållas.

Men hoppet är det sista som överger oss! Kanske kommer det ändå en strategi för naturen – ett ”Grönmål 2030”, där målet är fler fågelsånger än bilmotorer i Solna? Tänk om, en dag, vi får läsa på solna.se: ”Nu har vi byggt en park som inte ska bli kontor på 20 år!” Det vore något att rama in och sätta upp på kylskåpet, bredvid alla inbjudningar till medborgardialog om cykelvägars dragning.

Tills vidare får vi nöja oss med att gå vilse i de lilla lundarna som finns kvar, och drömma om en dag då Solnas mest prioriterade projekt stavar natur – inte höghus. Som man säger: Det är inte lätt att vara grön. Men någon måste ju försöka, även när asfalten värmer under fötterna och stadens framtid ritas med linjal och inte med löv.

Så Solna, överraska oss gärna nästa gång – satsa på naturen. Det vore banne mig det mest innovativa ni gjort på länge!

Nu har den där beryktade kylan slagit klorna i oss igen. Jackan är uppdragen till öronen, vintermössan har grävts fram ur hallgarderoben, och varje gång man kliver utanför dörren känns det lite som att sticka ut näsan i ett frysfack. Men medan vi människor huttrar i väntan på bussen och drömmer om varm choklad, är det ändå någon som har det snäppet tuffare just nu – nämligen våra fjäderklädda vänner vid Råstasjön.

Naturen går förvisso in i vinteride, men det är fortfarande full aktivitet för de som inte har råd att ta ledigt. Hägrarna, de ståtliga grå figurerna som ser ut att ha glömt sin egen kalender och missat flyget söderut, spatserar omkring och försöker hålla värmen. Och de är inte ensamma – även andra fåglar står där, påpälsade av naturen själv, och spanar efter öppet vatten. Tyvärr verkar det som om årets vinterfix har dragit ut på tiden. Både vi och fåglarna står återigen inför det eviga mysteriet: När ska omrörarna slås på?

Just nu samlas fågelfolket vid utloppet i sjön, där strömmen håller en liten vak öppen. Det är där man hittar dem, som en sorts spontan fågelfestival – någon slags ”Survival of the Fittest” med frusna tår. Samtidigt slår det mig att matningen inte heller verkar vara igång. Jag har letat efter hägrarnas matlådor, de där små trälådorna som brukar dyka upp som en för tidig julklapp, men icke. Inte ens en liten lunchpåse i sikte.

Så här står vi nu, både folk och fåglar, och väntar på att någon ska trycka på startknappen. Man kan undra om det finns någon sorts vinterbyråkrati i Solna som måste gås igenom innan någon får rota fram elkablarna och börja mata fisk. Är det månne så att någon väntar på rätt temperatur enligt SMHI:s föreskrifter, eller är det bara så att det alltid tar ett extra varv innan maskineriet kommer igång? Kanske är det som med julpyntet – inget får ske för tidigt.

Nåväl, SMHI har viskat om en liten värmebölja nästa vecka. Med lite tur kanske Solnas vinterteam hinner ut innan isen lägger sig på allvar och innan hägrarna börjar titta mot grannkommunen med längtande blickar. Vi hoppas på det bästa, så kanske både människor och fåglar kan fira första advent med öppet vatten och påfyllda matlådor. Och om inte, ja då får vi väl kavla upp ärmarna och gnälla lite till – det hör ju trots allt vintern till.

Det är nästan så man får nypa sig i armen – har det redan gått tio år sedan byggbodarna försvann från höjden mellan bangolfen och utloppet från Råstasjön? Byggkaoset har bytts mot stillhet, men helt lugnt har det ju ändå inte varit. När Tekniska förvaltningen skulle ta fram planen 2019 för att återställa området. Men som det brukar vara – planerna tar tid, och under tiden fick marken göra tjänst som både parkeringsplats och evenemangsyta. Inte direkt det som står i broschyrerna för ett naturreservat, men behovet har ju sina egna vägar.

Man minns ju hur det såg ut under de där riktigt stora eventhelgerna. Bilar överallt, och plötsligt kändes skogen mer som en drive-in än som en plats för eftertanke och fågelsång. Samtidigt låg Fabeges tomt och vilade vid sidan av, ett litet industriellt kungarike där betongfabriken en gång hade sitt högkvarter.

Men nu har Fabege tagit tag i saken och gjort sin tomt så prydlig att man nästan vill rulla ut picknickfilten – även om den ligger utanför själva reservatet. Det är lite som att grannen klipper gräset med linjal, medan man själv låter maskrosorna härja fritt.’

Och Solnas mark? Ja, där får marken fortsätta sin skönhetssömn. Träda är ordet, och det är väl i och för sig miljövänligt, men det känns ändå som att tiden står still just där. Man undrar ju lite smått vad som kommer att hända när valaffischerna börjar ploppa upp inför 2026. Ska Zon 5 få ytterligare ett sabbatsår, eller blir det äntligen fart på återställandet?

Kanske är det dags för ett nytt kapitel – eller åtminstone för några nya idéer. För vem vet, kanske blir det snart lika prydligt på Solnas sida som hos grannen. Vi kanske får indikationer redan nu i november då budgeten för 2026 ska fastställas. Eller så får vi vänta ett decennium till. Sånt är livet i naturreservatets väntrum.

Det är snart dags igen – budgettider i Solna! Kommunfullmäktiges ledamöter laddar med kaffe och post-it-lappar inför den stora bataljen om 2026 års siffror. Samtidigt står Rädda Råstasjön vid sidlinjen och undrar om det äntligen är dags att damma av gamla löften och återställa den natur som försvann när Arenastaden växte upp som svamp ur jorden. Mest handlar det om Zon 5, och särskilt den där stackars remsan mot Evenemangsgatan där byggbodarna stod och skramlade en gång i tiden.

Enligt den genomförandeplan som togs fram efter att man bestämde sig för att skapa naturreservatet, så fick Tekniska nämnden det hedervärda uppdraget att planera hur återställandet skulle gå till. Man skulle samarbeta med stadsledningsförvaltningen, miljö- och byggnadsförvaltningen, markägare och, förmodligen, någon stackars gråsparv på plats. Planen skulle redovisas till nämnden – redan 2019, faktiskt. Men tiden går fort när man har roligt, och än så länge har naturen på Zon 5 mest fått vänta på sin tur.

Visst har Tekniska förvaltningen ansökt om tillstånd att återställa en liten del, där vid Råsta Strandväg, men vi har inte sett något ja från Miljönämnden än.

Rädda Råstasjön skickade för säkerhets skull ut en fråga till alla partier för två veckor sen: ”Är ni villiga att avsätta minst tio miljoner till Zon 5 mellan utloppet och bangolfen?” Svarsfrekvensen är än så länge ungefär som när man försöker få folk att komma på årsmöte i bostadsrättsföreningen: två svar har trillat in. Ett parti vill lägga pengar, ett annat vill vänta tills alla beslut och tillstånd är klara. Tre partier har inte svarat, resten lovar att återkomma.

Rädda Råstasjön kommer självklart att publicera partiernas ståndpunkter innan debatten drar igång i Kommunfullmäktige. Under tiden får vi väl hoppas att både nämnder och näbbmusar håller ut ett tag till. Tills dess: håll utkik efter svar – och kanske, kanske, lite handling!

Nu tar Solna ett viktigt steg för att återställa delar av Råstasjöns naturreservat som blev påverkade under byggandet av Arenastaden. Insatsen börjar på norra sidan, i riktning mot Råsta Strandväg, där området ska förbättras och ges möjlighet att återhämta sig.

Området kring dagvattendammen ska nu rustas upp. Här planeras gräsängar som bidrar till biologisk mångfald och rekreationsvärde. Dessutom kommer ett dussintal lövträd att planteras, vilket på sikt ger både skugga och livsmiljöer för djur och växter.

Föreningen Rädda Råstasjön har sedan i somras varit i dialog med Solna Stad och haft möjlighet att lämna synpunkter på återställningsarbetet. Förhoppningen är att den här återställningen bara är början. Det finns fler områden kring Råstasjön som påverkades under byggtiden, och många väntar på att se liknande åtgärder för att ge naturvärdena tillbaka sin styrka och mångfald.

Evenemangsgatan – särskilda utmaningar

En särskild utmaning kvarstår vid Evenemangsgatan, där byggbodarna tidigare stod. Eftersom området ligger på en deponi krävs särskild försiktighet och noggranna lösningar för att återställningsarbetet ska bli långsiktigt hållbart och säkert. Här ställer även lagstiftningen inom miljöområdet stora krav.

Sammanfattningsvis är återställningen vid Råstasjön ett välkommet steg mot att stärka natur- och rekreationsvärdena för alla som bor och vistas i området. Det är många som hoppas att fler förbättringar kommer framöver, så att hela naturreservatet får återhämta sig och utvecklas till en ännu bättre plats för både människor och natur. Så låt oss nu hoppas att alla tillstånd kommer på plats så att det mer naturvänliga kan vara klart till våren kommer.

Det var en gång ett porlande utlopp i reservatet – naturlikt, på papperet i alla fall. För en månad sedan satte vi oss på huk, kisade mot vassen och konstaterade att själva porlandet mer liknade ett generat småprat än en vild fors. Utloppet var igenväxt, lika fullproppat som en pendel i rusningstrafik. Här var det inte tal om porlande, utan snarare om ett högljutt ”host, host” från vattenväxterna som tagit över scenen.

På södra sidan av detta inte-så-porlande utlopp låg en ängsmark, sådd för tre år sedan. Tanken var att den skulle svänga av blomsterliv och insektsfest, men istället har den fått vila sig i form – det vill säga, den har blivit lite för vild och ledig. Vi började undra: Vem har egentligen koll på den där uppdaterade skötselplanen för reservatet? Vi efterfrågade den, med förhoppning om tydliga anvisningar om slåtter, slyröjning och, ja, porlande utlopp.

Vad vi fick var dock något helt annat – ett dokument från Peab som mest beskrev hur den nyanlagda gräsytan skulle tas om hand. Och det var inte alls vad vi var ute efter! Visserligen stod det där med stora bokstäver att gräset borde slås med lie, för bästa resultat. Här såg vi framför oss en riktig landskapsromantik – någon i linnebyxor och stråhatt, svingande en lie i sensommarvinden.

Men verkligheten, ja, den är ju oftast mindre poetisk. Nu när vi kom dit senast såg vi att Solna hade tagit saken – och gräset – i egna händer. Med en åkgräsklippare. Inget sväng med lie, inget slåttergille, nej, här var det motorbrummande effektivitet som gällde. Ängen ser nu ut som en rakad tennisplan, medan det porlande utloppet fortfarande bara småhostar. Så, ett rep i tre år för att skydda marken så den får sätta sig, sen plockas repet bort och marken körs sönder i samband med det!? Något är väldigt fel i det tänket!

Vi kan inte låta bli att undra om nästa kapitel i denna naturvårdssaga kommer innehålla en robotgräsklippare vid strandkanten eller kanske till och med en automatiserad porlmaskin, så att vattnet åtminstone låter lite mer naturlikt. Tills vidare håller vi ögonen öppna efter den berömda skötselplanen – och kanske, kanske dyker det upp någon med lie och stråhatt till nästa säsong. Alltid kan man ju hoppas!

Det finns platser där löftena om naturens återkomst klingar som vårens första fågelsång. Där politikens ord om ekosystemens återupprättelse ska förvandlas till porlande vatten, lekande fiskar och familjer på filtar, omfamnade av den gröna vilan. Råstasjöns utlopp var en sådan plats – en vision ritad på i stadshuset, i färgstarka bilder och med stora ord inför medier och invånare. Men vad händer när verkligheten kliver in och visionen stöter på motvind?

Drömmen om det levande utloppet

Tre år har gått sedan beslutet fattades: Råstasjöns utlopp skulle bli något annat än en anonym rännil, gömd av sly och ogräs. Det skulle lyftas till en naturlik, levande miljö, där vattnet dansade över små stenar och fiskarna letade sig mellan sjö och hav. Kommunen investerade miljoner i detta projekt; planer ritades, arbetslag skickades ut. Pressmeddelanden fylldes av ord som ”biologisk mångfald”, ”rekreation” och ”naturupplevelse”.

Tankarna svävade högt: här skulle barn upptäcka vattnets hemligheter, hundägare strosa med sina fyrbenta vänner längs öppna slänter, och förbipasserande vila blicken i det glittrande vattnet. Det skulle bli en plats för återhämtning, för vila, för det slags lugn som bara ett porlande vatten kan ge.

Verklighetens utmaningar

Men vad möter den som idag söker sig till platsen där Råstasjön möter Brunnsviken? Det som utlovades som ett levande utlopp har förvandlats till ett igenväxt dike, där vattnet snarare suckar än porlar. Slänterna är täckta av tät vegetation, ogräs och sly har tagit över – det prunkande gräset där filtar skulle bredas ut är nu ett snår där varken barn eller hundar vill vistas.

Det är ingen plats för picknick eller naturnjutning. Hundägare undviker området, och den spännande vattendraget som skulle locka nyfikna fiskar och friluftsälskare har förlorat sin glans. Medan miljonerna som investerats försvann i markarbeten och anläggningar, har underhållet uteblivit. Drömmen om ett naturlikt utlopp har slumrat in i skuggorna av försummelse.

Naturreservatets ansvar och förvaltning

När ett projekt genomförs med buller och bång, förväntas uppföljning, engagemang och ansvar. Naturreservatet runt Råstasjön är inte bara en plats; det är ett löfte till framtiden, till barnen som ska leka och till den biologiska mångfalden som ska återetableras. Förvaltningen av sådana miljöer kräver mer än pengar och vackra ord – det kräver omsorg, kontinuerligt arbete och lyhördhet för naturens egna processer.

Underhåll är ingen engångsinsats. Vattendrag och slänter måste rensas, sly ska hållas tillbaka och ekosystemet följas upp. Fiskar rör sig inte av sig själva genom ogenomträngliga diken, och vattnets porlande försvinner när det hindras av förvuxen vegetation. Utan uppföljning är investeringen förlorad – inte bara ekonomiskt, utan också för det förtroende som byggts mellan kommun och invånare.

Vad säger naturen själv?

Om man lyssnar på naturen kring Råstasjön idag, är det inte porlet av vatten som hörs, utan snarare en tystnad, en väntan på att någon ska ta ansvar. Den biologiska mångfalden som skulle frodas har fått mindre utrymme, och de små ekosystemen som skulle växa har kvävts av bristande skötsel. Det levande utloppet har blivit ett exempel på vad som händer när visionen inte får följa med hela vägen – från idé till långsiktigt underhåll.

Naturreservatets syfte är att bevara och utveckla det unika, men när projekt stannar vid invigningen och sedan glöms bort, tappar platsen sin själ. Det som skulle vara en modell för framtidens stadsnära naturvård har blivit en påminnelse om vikten av att följa upp och vårda även det som verkar ”färdigt”.

Naturupplevelse eller besvikelse?

För de som minns pressmeddelandena och de stora planerna, infinner sig en känsla av besvikelse. Var det så här det skulle bli? Istället för porlande vatten och lekande fiskar, möts besökaren av igenväxta diken och slänter i förfall. Familjer och hundägare som förr såg fram emot att vistas vid vattnet undviker nu området.

Men besvikelsen är också en uppmaning – en påminnelse om att naturreservatets värde inte mäts i antalet investerade miljoner, utan i det dagliga engagemanget och den kontinuerliga skötseln. Att restaurera ett vattendrag är mer än att gräva och plantera; det är att följa naturens rytm, att ge plats åt både det vilda och det mänskliga.

Vad kan göras?

Kanske är det dags att återvända till visionen – att se om projektet med nya ögon och fråga vad som krävs för att återge utloppet sin naturlika glans. Regelbunden rensning, kontroll av vegetation, och åtgärder för att stimulera fiskens vandring kan vara en början. Men framför allt behövs vilja och engagemang från kommunen och de som har ansvar för reservatet.

En öppen dialog med invånarna kan också leda till nya idéer: kanske kan skolklasser och föreningar engageras, kanske kan området åter bli en plats för naturskola och gemenskap. Det är först när naturen får leva och invånarna får vara delaktiga som reservatets löfte kan infrias.

Slutsats – Naturen kräver mer än ord

Råstasjöns utlopp är en spegel av hur naturvårdsprojekt kan lyckas – eller misslyckas. Drömmarna om porlande vatten och biologisk mångfald är inte omöjliga, men de kräver förvaltning, närvaro och passion. Det räcker inte att starta projektet med buller och bång; det måste också få vårdas, följas upp och utvecklas över tid.

Så, nästa gång någon promenerar längs reservatets stigar och undrar var det porlande vattnet blev av, är det kanske dags att fråga: Vem tar ansvar för det löftet? Naturen väntar på svar, och invånarna likaså.